Personlig assistans är en servicetyp som uppkom inom Independent Living-rörelsen i USA på 1960 och -70-talet. Ett gäng funkisaktivister kom helt enkelt med den radikala idén att de själva skulle anordna den assistans de behövde istället för att bo på institution. Det hela finansierades genom de pengar som annars skulle ha bekostat driften av institutionerna. På så sätt fick de samma (eller åtminstone väldigt mycket större) möjligheter till val och kontroll i sina liv som befolkningen i övrigt.
Till Sverige kom idén i början av 1980-talet via Adolf Ratzka, som är en av grundarna till STIL– Stiftarna av independent Living i Sverige. Precis som i USA levde personer med normbrytande funktionalitet antingen på institutioner eller fick punktinsatser av hemtjänsten. Något självbestämmande var det inte tal om, och den assistans man behövde var knuten till hemmet. I princip var man inlåst. Medlemmarna i STIL lyckades dock några år senare få ett par kommuner att göra samma sak som i USA. Istället för hemtjänst fick de pengarna som det skulle ha kostat och de kunde börja anordna sin egna personliga assistans i kooperativ form. Resultatet blev så lyckat att det blev en nationell rättighet när lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) kom 1994.
Genom ett kontantstöd får vi, personer med normbrytande funktionalitet, möjlighet att själva välja vem som ska jobba som assistent, vad och hur hen ska göra samt när och var. Servicen blir alltså kopplad till oss personligen och inte till en byggnad eller plats. Det är också anledningen till att det heter just personlig assistans. Kontanstödet ger oss även makt att bestämma hur den personliga assistansen ska organiseras så att det passar våra respektive liv. Jag har till exempel valt att driva det i eget bolag, andra går ihop med vänner och bekanta i ett kooperativ medan ytterligare andra köper servicen av ett större bolag eller kommun. Detta
Det som står i stycket ovanför är det sätt Independent Living-rörelsen definierar personlig assistans. Samma definition finns numera även nedskriven i den allmänna kommentaren till artikel 19 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning – rätten till ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen.
Det är i den här kontexten man måste förstå personlig assistans. Det har alltså egentligen väldigt lite med LSS att göra. Det har definitivt inget med vård och omsorg att göra. Personlig assistans handlar om mänskliga och medborgerliga rättigheter. Det handlar om att få makt över sitt egna liv, men det handlar lika mycket om att kunna få ta ansvar för sina egna handlingar och skyldigheter. Ingenting av detta är någon självklarhet för personer med normbrytande funktionalitet, varken då eller nu, här eller där.
AB by:jessma 